När jag var liten så tog min mamma mig till en hemsk tandläkare. Ja alltså, det var ju inte så att hon med mening tog mig till en hemsk tandläkare men vi bodde i en liten stad och det var bara att ta den man fick liksom. Hemsk var hon i alla fall.
Jag minns hur hon luktade, hon luktade faktiskt som att hon hade väldigt dålig munhygien, och hennes fula rock hängde alltid i mitt ansikte när hon undersökte mig. Jag minns att hon var väldigt hårdhänt i allt hon gjorde och bändade och grävde i min stackars lilla mun.
Jag minns hur mina händer blev alldeles svettiga inför varje besök hos henne, och hur jag inte alls ville öppna munnen.
Det här gjorde att jag fick en tandläkarskräck, men så kom jag i vuxen ålder till en så fin tandläkare i Stockholm och de hjälpte mig att inse att inte alla tandläkare är onda.